2012

Året kryper sakta men säkert mot sitt slut. Och vilket år. De senaste veckorna har tidvis varit väldigt smärtsamma – huvudet fylls av tankar och hjärtat av känslor som måste bearbetas. Samtidigt är jag så himla lycklig – lycklig över livet, alla fantastiska människor, mina passioner. Jag är så oerhört tacksam för att jag vågar gå min egen väg, skratta åt mig själv, fatta självständiga beslut.

 

Känslan inför 2013 positiv, mer än positiv. Något säger mig att det kommer att komma en storm. En bra sådan.

 

Denna lyssnar jag på nu. På något sätt beskriver den mina känslor just nu.

 

 

**************

mám ťa rád

Något inom mig bubblar. Det är något på gång, något stort.
De senaste dagarna har varit så fullkomligt underbara.
Skridskoåkning, Promenader i snöfallet. En massa skratt och
kaffemaraton.

Och när jag tänker att jag kan ha en dejt i Wien,
ja då känns livet ganska häftigt egentligen.

Julen känns inte ensam.
Istället funderar jag, planerar jag och försöker lyssna till
fjärilarna som flaxar med sina vingar i min mage.

Medan den ungerska radiokanalen spelar sin vemodiga musik.
Jag tittar tillbaka på året som gått och känner lite melankoli och
mycket tacksamhet för alla dessa människor, skratt och erfarenheter.


Bratislava, mám ťa rád.


Och denna som spelas non-stop här i förorten.

Lugnet före stormen…

Om jag skriver de där order här så kommer de att finnas för evigt, även om du inte läser dem, även om du inte ser dem. Även om du aldrig kommer att veta.

Jag tycker om dig.

Jag tänker glömma dig.

Jag kommer att glömma dig.

Och jag kommer att hitta någon annan.

Men just nu så känns det sorgligt.

För jag vill ju inte glömma dig.

Byť (SK: Att vara)

 

Byť

Byť ako strom, a nie ako trstina,

čo sa už pod vánkom zohýna.

Žiť ako strom, z ktorého robia

stožiare i hračky.

Žiť ako strom a umrieť postojačky.

To človek vydá, čo je v ňom.

Teda aj padnúť ako strom.

A potom, keď už zotlie celý,

byť práchnom, ktoré krotí včely

a núti ich tvoriť nie jed,

ale predovšetkým med.

Milan Ferko - z rukopisu, 1999

 

Att vara

Att vara som ett träd, och inte som vass,

som redan böjer sig i vinden.

Att leva som ett träd, som man gör

master och leksaker av.

Att leva som ett träd och dö stående.

Människan ger det som finns inom honom.

Därför faller han också som ett träd.

Och sen, när allt har ruttnat,

att vara fnöske som tämjer bina

och tvingar dem att göra honung

istället för gift.

Milan Ferko – från manuskript, 1999. (Översättning min egen)

“Sinussa on valo, sinussa on yö. “

Midnatt. Mörkret har fallit som en skugga över staden. Endast en dimmig ljusstråle söker sig ihärdigt fram – genom gardinerna, genom ögonlocken. Unga män som sjunger om revolutioner och om kärlek. Hela huset ligger I tystnad. Endast en svag snarkning hörs från rummet bredvid. Ett ögonblick sedan fylldes rummet skratt och regelbundet bankande.

Ångesten utbyts mot en spittrande känsla av hopp och ljus. Och tro på allt som är vackert. Tron på klichéer, att vandra runt bland de gula löven, med en hand I den andra.

Handen som rör vid höftbenen. Och en stilla längtan att det är någon annans hand. Att känna en arm runt skuldrorna och viskningar och tysta skratt.

Och hoppet som inte vill ge med sig.

Och den lilla djävulen på axeln får ge med sig. Hör du, du har fel!

List of Things To Do

• Gymma tre/fyra gånger. 1 gång – done
• Klippa/färga håret
• Gruppchat med skolan
• Läsa om metodik
• Åka till Budapest
• Jobba varje dag. Åtta till fem. Oh yeah!

Söndagspoesi

* * *Po kvapke tvojej lásky som dnes túžil,

ja, vetrom rozochvený list.
Možno mi slnko namaľuje na krík zopár ruží,
za tebou musím na kraj sveta ísť.
Na ceste sa mi biela šálka rozlomila,
z dňa zostal už len zlatý pás.
Noc, moja dobrá modrá víla,
nezahas svetlo, čo je v nás!
Potom ťa pojmem tíško za ruku,
ty si tá rosa krištáľová,
čo padá za skorého rána na lúku.
Na pásik tejto hnedej zeme
my budeme sa vracať stále znova,
kým spolu koniec leta nenájdeme.

Dezider Banga - Horiaca višňa, 1983

 

I dag längtade jag efter dropparna från din ömhet,

jag, lövet som skakas av vinden.

Kanske målar solen mig på några rosenbuskar,

för din skull måste jag ta mig till världens ände.

På vägen söndrades jag av en vit kopp,

endast en gyllene glimma återstod av dagen.

Natten, min blåa goda fe,

avslöja ljuset som finns inom dig!

Då ska jag ta dig tyst i handen,

du är den kristallklara daggen,

som sedan tidig morgon faller på ängen.

Till denna remsa av brun jord,

kommer vi att återvända tillsammans, om och om igen,

ända tills vi finner sommarens slut.

 

- Dezider Banga - Horiaca višňa, 1983 -

(Translation my own)

These Are The Times

Trött. Jobb från 7.30 till 17.00. Promenad hem med J. En timme nästan. Snabbis till matbutiken för att sedan diskutera pojkar I en timme och vetenskapsmetodik I två. Jag är trött och lite skrämd. Vill inte, vill, vill inte. Den är så liten den där känslan så att den knappt finns – men den finns. Och den påminner mig om allt den där oron, och rädslan för att inte duga. Ibland önskar jag att någon kunde sätta ner mig på en pall och förklara att jag duger som jag är.

Hur kan något som ska vara så fint leda till så mycket ångest?

Åh, vår!

Åh, vår utan slut och utan gränser,
utan slut och utan gränser är drömmen!
Jag känner igen dig, livet! Jag accepterar dig!
Och jag välkomnar dig med ljudet av min sköld!
 
Jag accepterar dig, otur,
och dig, tur, hälsar jag!
I gråtens förtrollande värld,
I skrattets hemlighet – där finns ingen skam!
 
Jag accepterar de sömnlösa konflikterna,
Morgonen gryr i det mörka fönstret,
så att i mina blodsprängda ögon,
är våren irriterad, full.
 
Jag accepterar de öde byarna!
Och de civiliserade städernas brunnar!
Skyarnas blekta vidd,
Och de arbetande arbetarnas längtan!

Jag möter dig vid tröskeln -
med den vilda blåsten i de slingrande lockarna,
med den gåtfulle gudens namn
på de frusna och sammanpressade läpparna.
 
Före det hatfyllda mötet
Kastar jag aldrig skölden...
Och du vänder aldrig din rygg...
Men ovanför oss finns den berusande drömmen!
 
Och jag ser, och jag bedömer fientligheten,
med hat, svordomar och kärlek:
för plågan, för döden – men jag vet -
att jag ändå accepterar dig!
 
[egen översättning]
 

Originalversionen av Alexander Blok.

О, весна без конца и без краю -
Без конца и без краю мечта!
Узнаю тебя, жизнь! Принимаю!
И приветствую звоном щита!

Принимаю тебя, неудача,
И удача, тебе мой привет!
В заколдованной области плача,
В тайне смеха - позорного нет!

Принимаю бессонные споры,
Утро в завесах темных окна,
Чтоб мои воспаленные взоры
Раздражала, пьянила весна!

Принимаю пустынные веси!
И колодцы земных городов!
Осветленный простор поднебесий
И томления рабьих трудов!

И встречаю тебя у порога -
С буйным ветром в змеиных кудрях,
С неразгаданным именем бога
На холодных и сжатых губах...

Перед этой враждующей встречей
Никогда я не брошу щита...
Никогда не откроешь ты плечи...
Но над нами - хмельная мечта!
 
И смотрю, и вражду измеряю,
Ненавидя, кляня и любя:
За мученья, за гибель - я знаю -
Все равно: принимаю тебя!

Regnig melankoli

Svart och beskt morgonkaffe I den stora gula koppen. Thåström som sjunger om flickor med guldbruna ögon. Ute täcker målnen Bratislava medan regnet smattrar mot fönsterrutan. Längtan, jag känner dig. Längtan för vad, det vet jag inte. Men det är skönt att skriva. Orden flöder trots att de saknar sammanhang.

Lycka och lite ångest

Ungersk musik med trumpeter gör mig glad. Sånger om livet och fotboll och allt sådant. Jag borde få ner orden I dokumentet. Jag borde skriva och analysera och fundera på allt det där som är sådär hejdunderligt intressant. Istället väntar jag och misshandlar min inbox. Ska det verkligen vara såhär? Det jag saknar, verkligen saknar, är närhet. Och att kunna berätta för någon om allt det där som är sådär hejdunderligt intressant. Gärna på ett kafé.

Funderingarna är många. Om livet och framtiden. Tvivlen finns alltid där. Hur blir man av med dem? Eller räcker det bara att man försöker lära sig att leva med dem? Liksom förhoppningarna om vad jag vill göra och uppnå.

Bratislava är en underbar stad. Mysig. Jag vill lära känna den här staden som min egen bakficka. Nej, ännu bättre. Dock är det svårt att bryta igenom den där osynliga ishinnan som täcker allt det där som finns under ytan.

Jag har saknat skrivandet. Det fungerar inte lika bra på engelska, även om jag skulle vilja. Tankegången är trögare, de rätta orden infinner sig inte.

 

Sajnos szemembe sütött a nap…. nem megyek én már a haza.

Usch, fy och hel***e

Vilken dag alltså!
Jag avskyr vågen, det spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur lite jag äter. Den rör ju för fan inte på sig. Kläderna har blivit för stora, måttbandet visar minus några centimeter, men vågen? Man ska inte stirra sig blind på den, men nog är det ändå störande.
Vänster axel krånglar... att lyfta vänster arm är stört omöjligt.
Magen lever sitt eget liv - ont :/
Jag undrar om det inte är den tiden på månaden som allt går åt helv*te. Kanske bäst att bara ta det lugnt och göra något avslappnande. 

Är det verkligen möjligt eller inbillar jag mig bara?

Jag sitter och funderar. Funderar på allt det där som är viktigt. Hela den här sommaren har varit overklig. Ibland är jag inte helt säker på mig själv längre: kan jag leva det liv jag vill, förmår jag det? Den här situationen tär, jag pratar inte om den. Vill inte klaga. Ingen frågar. Men jag känner mig fångad och fastbojad i ett hörn dit ljuset inte når. Tröttheten och trögheten har spridit sig i kroppen och i sinnet. Orkar jag ta mig upp ur det här hålet och göra det jag önskar? Det är inte mycket jag vill egentligen. Träna och planera mat. Skratta mycket. Älska. Läsa språk. Skriva. Resa. Lära mig, studera lite till. Fundera på världen och politik. Och ha ett jobb som tillåter mig att göra allt det där.
Och så är det mantrat, regeln som jag lever efter. All it takes is one idea to solve an impossible problem. Lurar jag mig bara mig själv eller stämmer det där?

Hoppas, hoppas.

Nu är jag någonstans på väg. På väg till ett nytt arbete på en ny plats (var vet jag inte än), på väg in i en historia utan dess like med en person utan like. Kanske. Om det går som det ska. Varför välja den enklaste vägen när man kan hoppa över höga staket?
Hoppas, hoppas allt löser sig.

“If adventures will not befall a young lady in her own village, she must seek them abroad.”

Törsten och längtan. De sprider sig i kroppen, flaxar, retas. Smaken av coca cola på tungan, bubblorna som fräter tänderna. Kaffet som väcker kroppen.
Orden som flyter ihop, musklerna som värker efter träning.
Hur ska livet se ut?
Drömmen om att skriva. Sitta därnere på andra sidan Europa och bara skriva. Den drömmen känns inte så långt borta nu, praktikaliteterna måste bara skötas om. Och så drömmen om att ge allt, att planera och prestera. Att se kroppen formas, fundera kring maten, nå målen. Förstå hur världen fungerar och älska vid sidan om. Älska så att det gör ont och att fixa världen. Om drömmen finns så går det nog, det gör det alltid - det gäller bara att hitta vägen dit.

So I Set The World On Fire

Rummet är en enda röra.
De söndriga solglasögonen samlar damm under bokhyllan.
Glaset sprider doften av gårdagens rödvin.
Böckerna är utspridda över golvet, på bordet, i hyllorna.
Inatt är vi unga, så jag tänder eld på världen.
Nu är det eftermiddag och regnet smattrar mot takfönstret.
Tidningen påstod att Marilyn skrev dikter och var intresserad av rysk kultur.
Det går lättare att skriva nu. Ja, eller. Det går lättare att skriva det som är valfritt.
Gradun står fortfarande still. Tankarna blir till en grötig röra.

Life Is Good

Finsk vänsterhiphop och rödvin från Aussieland. Livet skulle kunna vara mycket sämre.

Tystnad för den vackra människan.

Nej. Nej. De säger alla nej. Tack. Men känslan av hopp i magen vägrar ge upp. Något vackert kommer att hända, något underbart. Jag vet inte vad det är. Jag kan inte säga. Hösten är på ingång. Den har med sig löften om förändringar. Om svajande kjolar, kyliga vindar och skratt vid brasan. Bokhögar. Solen som skiner svagt genom de bruna löven.
Gamla fotografier påminner om äventyr. Vykort skickar positiva hälsningar om hur livet är färgglatt. Musiken bullrar, de sjunger om kärlek som dött, kärlek som överlever.
Något inom mig säger att det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.
Tankar om livet. Vad ska man med ett liv till? Att älska. Och fundera på ord, att överföra det vackra inifrån ut, till alla dem som behöver höra.

Snälla, rara.

Ingen är perfekt, jag vet.
Du mår dåligt, det vet jag också.
Jag skulle gärna lyssna.
Jag skulle också kunna ge råd,
några förslag.
Få dig att må lite bättre,
kanske få dig att skratta också.
Men jag har så mycket att berätta.
Om hur klumpen i magen ibland blir för stor.
Hur världen rasar mitt i natten.
Om att jag inte orkar kräva mina rättigheter.
Eller skrika tills mitt ansikte blir rött.
Att jag bara vill vara till nytta,
och leva mitt liv som en normal människa.
Och så skulle jag vilja berätta om allt
det som är bra.
Hur jag pratar med en pojke, eller man kanske rättare sagt.
Han får mig att le,
och han berättar roliga historier,
och vill fixa världen. Lite grann i alla fall.
För det finns alltid hopp, säger han.
Och om allt det som är vackert,
alla tankar som hoppar runt i mitt huvud,
om politik och staten och ideologier,
om språk. Om människor.
Om min längtan bort.
Jag öppnar munnen, men stänger den igen.
Det spelar ingen roll vad jag säger,
du bara skriker och svär och tänker på din egen smärta.

Fyra timmar och en kort promenad.

Jag känner mig frusen, det är svårt att hålla de trötta ögonen öppna. Fyra timmar till och så är det dags för en liten promenad innan jag kan lägga huvudet på kudden, sträcka på tårna och dra täcket över mig. Fyra timmar och en kort promenad. That's all it takes.
Några gamla inspirationsbloggar, sådana där som är underbart välskrivna och vackra, har dykt upp från internets gömda vrån. Dem har jag läst nu och jag känner mig, som väntat, inspirerad. Det har blivit mycket ord på sista tiden.
Lagtexten sitter och väntar. Väntar på att analyseras. Själv funderar jag hellre på de där stora och fina saker, och på hur det är möjligt att jag alltid hamnar i så konstiga situationer. Hur är det möjligt? Varför lär jag mig inte? Varför hoppas jag inte över staketet där det är lägst istället för att börja gräva gropar samtidigt som jag drömmande ser upp mot stjärnorna?

Helsingfors 13.8.2012

Helsingfors 13.8.2012

jag undrar om någon har sjungit dig lovsånger, eller skrivit dikter om dig. De ryska poeterna skrev alltid så övertygande passionerat om Moskva, St.Petersburg, Ryssland. Vem har skrivit om dig?

Himlen är blå idag. Jag vill gå runt lite efter kaffet, ta bilder. Svartvita. Underbara stad.

På färjan kände jag mig fet och ful. Jag undrar hur det kommer sig att man (eller rättare sagt, jag) alltid känner sig som en stor ballong på resa. Jag ser alla ärren, groparna, den vita mjölmassan. Och längst in i hjärnan, i en gömd hörna, väcks tankarna och tvivlen om huruvida jag någonsin kommer att räcka till. Kommer någon någonsin att se på mig, le åt mig och se världens vackraste människa? Kommer jag att få älska någon så mycket att det gör ont, få dem att skratta, trösta då det behövs? Ta med honom på äventyr och bara vara?

Nu vill jag skriva.

Tankarna flyger runt runt i huvudet. De surrar, gnäller, ibland är de tysta och ordlösa, svartvita nästan. Idag hade jag en klump i magen och en känsla av allt håller på att gå rakt åt helvete. Jag räcker inte till något. När den där känslan smyger fram gäller det att hålla i hoppet med båda händerna, tro på att allt kommer att lösa sig, det måste det ju göra. Vad är det annars för vits med det hela?
Jag har inte skrivit på länge. Har skjutit upp det, försökt greppa tankarna, viljan, drömmarna. Kanske är det rädslan som spökar igen. Kanske.
Nu börjar dock hösten och det är början på allt nytt. Igen.  

Om jag får blunda.

Om jag får blunda,
och föreställa mig världen,
och livet,
såsom jag vill ha dem.

Jag önskar att gräset alltid vore grönt,
och att solen alltid smeker mitt ansikte,
att jag har någon att skratta och prata med,
över ett glas ljummet vin.

Jag vill sitta på kaféer i Europa,
i det undersköna Budapest
och i det vackra Moskva.
Titta på människor och låta
tankar flöda på papper.

Och jag vill bada i det varma havet,
känna hur vattnet omfamnar mig.
Beskåda de vackra och de tänkande,
förundras över stjärnorna.

En dag
vill jag spring ikapp på en äng
på Balkan
och lyssna på slaviska toner.

Läsa ungerska poeter,
hänga tvätt i Zagreb,
smekas av vackra pojkar
och äta bär till middag.

Promenera på kullersten,
observera kärleken.
Diskutera politik
och tro att kärleken vinner till slut.

En kopp te
eller svart kaffe
och en bok som är så tjock
att den aldrig tar slut.

Världen, den är vacker.
Liksom livet och kunskapen
och människorna i den.

När världen faller i bitar

Fem minuter. Fyra minuter. Så länge har jag på mig att beskriva världen just nu. Världen är vacker. Som den alltid har varit. Världen i sig är som den ska vara, det är bara vi, som lever i den, som råkar ur för öden och äventyr.
Jag är konfunderad. Förvirrad. Vet inte vad jag ska göra. Ena stunden sprutar tårarna. Några minuter senare känner jag mig välsignad för allt jag har. Och, ja. Världen är fortfarande vacker. På det där bitterljuva sättet.
Mest av allt behöver jag nog en kram. Att någon rör mig, ser mig. Just nu känner jag mig genomskinlig, som om jag inte fanns.

Svart kaffe.

Men huj då.. Nuförtiden dricker jag kaffet svart och bittert. Tänk vad livet förändras.  Förutom denna observation förundras jag över hur otroligt intressant världen är.

Nästan juni och annat skoj.

Ute är det mulet och blåsigt, detsamma verkar gälla för den politiska klimatet på Åland just nu. För en novis som jag är det intressant att följa, lite på avstånd. Politik handlar om makt, ja. Det handlar om sakfrågor och ideologier och konflikter. Utan konflikter skulle samhället inte komma någon vart.
Detsamma gäller det privata livet också för den delen. Forskare som studerat den optimala nivån av lycka har bland annat kommit fram till att alltför mycket lycka hindrar vissa typer av framgång. På en individuell nivå har detta kanske inte så stor betydelse, men i ett samhälle, där man behöver ta hänsyn till en rad olika aktörer och faktorer, är det bra med konflikter. Vi bör inte bli så bekväma av oss att vi inte orkar kämpa emot det vi tycker är fel.

Bland världarna

Det är fredag. Och för att fira denna soliga dag tänkte jag dela med mig av en dikt som jag själv tycker är oerhört vacker och lite lagom melankolisk. Först kommer den på originalspråket, sedan med översättning till svenska.
Obs! Översättningen är min egen och den är fri.
OBS2: Klicka på rubriken för att se hela översättningen.
_____________________________________________



Среди миров, в мерцании светил
Одной Звезды я повторяю имя...
Не потому, чтоб я Её любил,
А потому, что я томлюсь с другими. 
И если мне сомненье тяжело,
Я у Неё одной ищу ответа,
Не потому, что от Неё светло,
А потому, что с Ней не надо света.

(Иннокентий Фёдорович Анненский)
_________________________________




Bland världarna, i det dimmiga skenet,
upprepar jag endast en stjärnas namn...
inte för att jag älskar henne så,
utan för att de andra hemsöker mig.


Och när jag kvävs av tvivlen,
är det endast hennes svar jag söker,
Inte för hennes sken i himlen,
för med henne kan jag vara i mörker.


Innokentij Annenskij

Den skyldiga

Skuld är ett ämne som med jämna mellanrum tittar fram i böcker, samtal och känslor. Man får skuldkänslor för att man inte är tillräckligt bra eller om man gjort något dåligt. Speciellt kvinnor verkar dras med alla dessa skuldkänslor som - om vi ska vara helt ärliga - är helt idiotiska eftersom de hindrar oss från att leva våra liv och att njuta. Liv har vi bara ett av. Naturligtvis är det svårt att ändra tankemönster, att finna sig själv bland föreställningar som sitter så djupt inrotade att man inte har någon aning om var de kommer ifrån.
Därför är det tufft och inspirerande när dessa kvinnor trampar ner foten och sätter sig själva först. Det är inte lätt men det är ofta nädvändigt.

(Björken på bilden är inte skyldig för något annat än min pollenallergi)

Långhelg

Bloggen har varit tyst i en vecka. Under den veckan har jag träffat inspirerande människor, haft en 12-timmars arbetsdag, diskuterat ungersk politik, avslutat mina studier i ungerska, läst dikter av János Pilinszky och glänst med min frånvaro på gymmet.
Jag är på ett bra ställe nu. Härifrån vill jag fortsätta uppåt och framåt.
Nu har jag långhelg och planen är att planera. Planera inför sommaren och det nya läsåret. Karriärsmarta moves står också på agendan.

Glad helg!

Drömmar och målsättningar

Jag har länge haft en dröm. Något som jag aldrig trodde skulle slå in eftersom jag saknade tron på mig själv. Drömmen har fortfarande inte slagit in, men jag har hittat det där fötroendet som behövs. Jag kan se mig själv göra det jag drömt om. Drömmen har blivit en målsättning. Drömmar slår inte in. Om något sker så är det resultatet av långt och hårt arbete. Detta arbete är en möjlighet först när drömmen blivit en konkret målsättning. Man talar inte längre i konditionalis utan indikativ.

Huvudvärk och rinnande näsa.

Blogguppehållet sluas med en lite negativ ton. Jag har ont i huvudet. Näsan rinner och ögonen kliar. Kroppen fryser. Vilket i och för sig inte är hela världen, men det är så svårt att se representativ ut i detta läge. Det går liksom inte när näsan är knallröd.

Återupplivning

Jag har redan länge funderat på ett projekt. Att föra samman bloggar, att skriva på olika språk. Att nå ut till världen på ett annat sätt.
Jag vill skriva om funderingar, om viktiga saker. Inte om skor och kläder och shopping.
Kanske gör jag det så att jag samlar alla bloggar här.