Trött. Jobb från 7.30 till 17.00. Promenad hem med J. En timme nästan. Snabbis till matbutiken för att sedan diskutera pojkar I en timme och vetenskapsmetodik I två. Jag är trött och lite skrämd. Vill inte, vill, vill inte. Den är så liten den där känslan så att den knappt finns – men den finns. Och den påminner mig om allt den där oron, och rädslan för att inte duga. Ibland önskar jag att någon kunde sätta ner mig på en pall och förklara att jag duger som jag är.
Hur kan något som ska vara så fint leda till så mycket ångest?
No comments:
Post a Comment