Midnatt. Mörkret har fallit som en skugga över staden. Endast en dimmig ljusstråle söker sig ihärdigt fram – genom gardinerna, genom ögonlocken. Unga män som sjunger om revolutioner och om kärlek. Hela huset ligger I tystnad. Endast en svag snarkning hörs från rummet bredvid. Ett ögonblick sedan fylldes rummet skratt och regelbundet bankande.
Ångesten utbyts mot en spittrande känsla av hopp och ljus. Och tro på allt som är vackert. Tron på klichéer, att vandra runt bland de gula löven, med en hand I den andra.
Handen som rör vid höftbenen. Och en stilla längtan att det är någon annans hand. Att känna en arm runt skuldrorna och viskningar och tysta skratt.
Och hoppet som inte vill ge med sig.
Och den lilla djävulen på axeln får ge med sig. Hör du, du har fel!
No comments:
Post a Comment