Ingen är perfekt, jag vet.
Du mår dåligt, det vet jag också.
Jag skulle gärna lyssna.
Jag skulle också kunna ge råd,
några förslag.
Få dig att må lite bättre,
kanske få dig att skratta också.
Men jag har så mycket att berätta.
Om hur klumpen i magen ibland blir för stor.
Hur världen rasar mitt i natten.
Om att jag inte orkar kräva mina rättigheter.
Eller skrika tills mitt ansikte blir rött.
Att jag bara vill vara till nytta,
och leva mitt liv som en normal människa.
Och så skulle jag vilja berätta om allt
det som är bra.
Hur jag pratar med en pojke, eller man kanske rättare sagt.
Han får mig att le,
och han berättar roliga historier,
och vill fixa världen. Lite grann i alla fall.
För det finns alltid hopp, säger han.
Och om allt det som är vackert,
alla tankar som hoppar runt i mitt huvud,
om politik och staten och ideologier,
om språk. Om människor.
Om min längtan bort.
Jag öppnar munnen, men stänger den igen.
Det spelar ingen roll vad jag säger,
du bara skriker och svär och tänker på din egen smärta.
No comments:
Post a Comment