Tankarna flyger runt runt i huvudet. De surrar, gnäller, ibland är de tysta och ordlösa, svartvita nästan. Idag hade jag en klump i magen och en känsla av allt håller på att gå rakt åt helvete. Jag räcker inte till något. När den där känslan smyger fram gäller det att hålla i hoppet med båda händerna, tro på att allt kommer att lösa sig, det måste det ju göra. Vad är det annars för vits med det hela?
Jag har inte skrivit på länge. Har skjutit upp det, försökt greppa tankarna, viljan, drömmarna. Kanske är det rädslan som spökar igen. Kanske.
Nu börjar dock hösten och det är början på allt nytt. Igen.
No comments:
Post a Comment