Fem minuter. Fyra minuter. Så länge har jag på mig att beskriva världen just nu. Världen är vacker. Som den alltid har varit. Världen i sig är som den ska vara, det är bara vi, som lever i den, som råkar ur för öden och äventyr.
Jag är konfunderad. Förvirrad. Vet inte vad jag ska göra. Ena stunden sprutar tårarna. Några minuter senare känner jag mig välsignad för allt jag har. Och, ja. Världen är fortfarande vacker. På det där bitterljuva sättet.
Mest av allt behöver jag nog en kram. Att någon rör mig, ser mig. Just nu känner jag mig genomskinlig, som om jag inte fanns.
No comments:
Post a Comment