Är det verkligen möjligt eller inbillar jag mig bara?

Jag sitter och funderar. Funderar på allt det där som är viktigt. Hela den här sommaren har varit overklig. Ibland är jag inte helt säker på mig själv längre: kan jag leva det liv jag vill, förmår jag det? Den här situationen tär, jag pratar inte om den. Vill inte klaga. Ingen frågar. Men jag känner mig fångad och fastbojad i ett hörn dit ljuset inte når. Tröttheten och trögheten har spridit sig i kroppen och i sinnet. Orkar jag ta mig upp ur det här hålet och göra det jag önskar? Det är inte mycket jag vill egentligen. Träna och planera mat. Skratta mycket. Älska. Läsa språk. Skriva. Resa. Lära mig, studera lite till. Fundera på världen och politik. Och ha ett jobb som tillåter mig att göra allt det där.
Och så är det mantrat, regeln som jag lever efter. All it takes is one idea to solve an impossible problem. Lurar jag mig bara mig själv eller stämmer det där?

Hoppas, hoppas.

Nu är jag någonstans på väg. På väg till ett nytt arbete på en ny plats (var vet jag inte än), på väg in i en historia utan dess like med en person utan like. Kanske. Om det går som det ska. Varför välja den enklaste vägen när man kan hoppa över höga staket?
Hoppas, hoppas allt löser sig.

“If adventures will not befall a young lady in her own village, she must seek them abroad.”

Törsten och längtan. De sprider sig i kroppen, flaxar, retas. Smaken av coca cola på tungan, bubblorna som fräter tänderna. Kaffet som väcker kroppen.
Orden som flyter ihop, musklerna som värker efter träning.
Hur ska livet se ut?
Drömmen om att skriva. Sitta därnere på andra sidan Europa och bara skriva. Den drömmen känns inte så långt borta nu, praktikaliteterna måste bara skötas om. Och så drömmen om att ge allt, att planera och prestera. Att se kroppen formas, fundera kring maten, nå målen. Förstå hur världen fungerar och älska vid sidan om. Älska så att det gör ont och att fixa världen. Om drömmen finns så går det nog, det gör det alltid - det gäller bara att hitta vägen dit.

So I Set The World On Fire

Rummet är en enda röra.
De söndriga solglasögonen samlar damm under bokhyllan.
Glaset sprider doften av gårdagens rödvin.
Böckerna är utspridda över golvet, på bordet, i hyllorna.
Inatt är vi unga, så jag tänder eld på världen.
Nu är det eftermiddag och regnet smattrar mot takfönstret.
Tidningen påstod att Marilyn skrev dikter och var intresserad av rysk kultur.
Det går lättare att skriva nu. Ja, eller. Det går lättare att skriva det som är valfritt.
Gradun står fortfarande still. Tankarna blir till en grötig röra.

Life Is Good

Finsk vänsterhiphop och rödvin från Aussieland. Livet skulle kunna vara mycket sämre.

Tystnad för den vackra människan.

Nej. Nej. De säger alla nej. Tack. Men känslan av hopp i magen vägrar ge upp. Något vackert kommer att hända, något underbart. Jag vet inte vad det är. Jag kan inte säga. Hösten är på ingång. Den har med sig löften om förändringar. Om svajande kjolar, kyliga vindar och skratt vid brasan. Bokhögar. Solen som skiner svagt genom de bruna löven.
Gamla fotografier påminner om äventyr. Vykort skickar positiva hälsningar om hur livet är färgglatt. Musiken bullrar, de sjunger om kärlek som dött, kärlek som överlever.
Något inom mig säger att det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.
Tankar om livet. Vad ska man med ett liv till? Att älska. Och fundera på ord, att överföra det vackra inifrån ut, till alla dem som behöver höra.

Snälla, rara.

Ingen är perfekt, jag vet.
Du mår dåligt, det vet jag också.
Jag skulle gärna lyssna.
Jag skulle också kunna ge råd,
några förslag.
Få dig att må lite bättre,
kanske få dig att skratta också.
Men jag har så mycket att berätta.
Om hur klumpen i magen ibland blir för stor.
Hur världen rasar mitt i natten.
Om att jag inte orkar kräva mina rättigheter.
Eller skrika tills mitt ansikte blir rött.
Att jag bara vill vara till nytta,
och leva mitt liv som en normal människa.
Och så skulle jag vilja berätta om allt
det som är bra.
Hur jag pratar med en pojke, eller man kanske rättare sagt.
Han får mig att le,
och han berättar roliga historier,
och vill fixa världen. Lite grann i alla fall.
För det finns alltid hopp, säger han.
Och om allt det som är vackert,
alla tankar som hoppar runt i mitt huvud,
om politik och staten och ideologier,
om språk. Om människor.
Om min längtan bort.
Jag öppnar munnen, men stänger den igen.
Det spelar ingen roll vad jag säger,
du bara skriker och svär och tänker på din egen smärta.

Fyra timmar och en kort promenad.

Jag känner mig frusen, det är svårt att hålla de trötta ögonen öppna. Fyra timmar till och så är det dags för en liten promenad innan jag kan lägga huvudet på kudden, sträcka på tårna och dra täcket över mig. Fyra timmar och en kort promenad. That's all it takes.
Några gamla inspirationsbloggar, sådana där som är underbart välskrivna och vackra, har dykt upp från internets gömda vrån. Dem har jag läst nu och jag känner mig, som väntat, inspirerad. Det har blivit mycket ord på sista tiden.
Lagtexten sitter och väntar. Väntar på att analyseras. Själv funderar jag hellre på de där stora och fina saker, och på hur det är möjligt att jag alltid hamnar i så konstiga situationer. Hur är det möjligt? Varför lär jag mig inte? Varför hoppas jag inte över staketet där det är lägst istället för att börja gräva gropar samtidigt som jag drömmande ser upp mot stjärnorna?

Helsingfors 13.8.2012

Helsingfors 13.8.2012

jag undrar om någon har sjungit dig lovsånger, eller skrivit dikter om dig. De ryska poeterna skrev alltid så övertygande passionerat om Moskva, St.Petersburg, Ryssland. Vem har skrivit om dig?

Himlen är blå idag. Jag vill gå runt lite efter kaffet, ta bilder. Svartvita. Underbara stad.

På färjan kände jag mig fet och ful. Jag undrar hur det kommer sig att man (eller rättare sagt, jag) alltid känner sig som en stor ballong på resa. Jag ser alla ärren, groparna, den vita mjölmassan. Och längst in i hjärnan, i en gömd hörna, väcks tankarna och tvivlen om huruvida jag någonsin kommer att räcka till. Kommer någon någonsin att se på mig, le åt mig och se världens vackraste människa? Kommer jag att få älska någon så mycket att det gör ont, få dem att skratta, trösta då det behövs? Ta med honom på äventyr och bara vara?

Nu vill jag skriva.

Tankarna flyger runt runt i huvudet. De surrar, gnäller, ibland är de tysta och ordlösa, svartvita nästan. Idag hade jag en klump i magen och en känsla av allt håller på att gå rakt åt helvete. Jag räcker inte till något. När den där känslan smyger fram gäller det att hålla i hoppet med båda händerna, tro på att allt kommer att lösa sig, det måste det ju göra. Vad är det annars för vits med det hela?
Jag har inte skrivit på länge. Har skjutit upp det, försökt greppa tankarna, viljan, drömmarna. Kanske är det rädslan som spökar igen. Kanske.
Nu börjar dock hösten och det är början på allt nytt. Igen.