Den bittra smaken stannar på tungan, sprider sig I munnen. Hoppas energin når huvudet snart, piggar till.
Jag funderar lite på bloggandet. Just nu är jag trött, men vill skriva. Det finns så mycket att skriva om och så lite tid. En allt-i-ett-blogg, eller en träningsblogg och funderingsblogg separat? Jag vet inte.
…att misslyckas, att ha fel. Jag kan säga orden högt, jag kan skriva dem här. Men frågan är när jag kan förstå dem på riktigt. Förstå att jag inte måste vara så jävla perfekt hela tiden. Och bäst kan man heller inte alltid vara. Den där ångesten som krampaktigt håller fast I hjärtat har ingenting där att göra. Hah!
Do not forget to breathe, those are the golden words spoken to you calmly, silently. They are the mantra that you shan’t never forget, never let into oblivion.
Yeah. Don’t forget to breathe. It will make your life easier, guaranteed. At least the action itself will keep you standing until the end.
Jag måste få andas: behöver ett mörkt, litet rum. Tystnad. Och bara mig själv. Låta alla de där hemskheterna flyga ut ur min mun, genom tysta andetag, eller genom höga, ångestfyllda vrål. Det spelar ingen roll, egentligen, ingen som helst, bara de där demonerna lämnar mig ifred.
Jag behöver blotta min själ, visa den åt någon, ge den åt någon I present, I sin blodröda och gallgula prakt – inte spärra in den bakom lager av järnprydda stängsel gjorda av ångest, skam och något mer. Kanske överlevnadsinstinkt.
Det finns några personer som jag inte kan tåla: sådana som jag av någon anledning inte klickade med I början och sedan gick något mer också snett. Kanske är det mitt fel, kanske deras… men troligen är det väl båda två som är lika skyldiga. I sådana fall är det bästa helt enkelt att undvika varandra, så är alla glada och nöjda.
Imorgon ska vi ha en bbq här hemma oss. Denna nyhet fick jag höra I morse och blev inte sådär jätteglad: jag hade redan planerat att fylla dagen med plugg, träning och slapp. Istället kommer ett gäng killar hit, och ens flickvän. Det är flickvänen som får mig på flykt (och att se rött): det är en tjej som jag inte är sådär jätteförtjust I, och hon tycker nog knappast om mig heller efterson hon aldrig ens hälsat, I bästa fall tillägnar hon mig en sådan blick som en billig korv skulle kunna tänkas vara värd.
Idag pratade jag med en person som jag kände en gång för länge sen. En kille från Sydeuropa som ser mer nordisk ut än de flesta nordbor och med en stor dos av finsk mentalitet. Det var endast några veckor som vi delade lägenhet I regniga Manchester, men jag kommer fortfarande ihåg hur jag kramade om honom på flygplatsen när han åkte hem.
Han sade något idag, något som värmde mitt hjärta (även om det bör tas med en nypa salt) och som jag håller fullt med om. “Det finns endast ett litet antal människor som jag bryr mig om: de ska ha en smart hjärna och en bra själ. Du är en av dem”.’
Jag bryr mig om folk, visst – men från avstånd, även om jag önskar alla väl så finns det väldigt få människor som får komma mig nära, riktigt nära. Mitt hjärta kan jag dela I tusen bitar men min själ är bara till för några få. Och dessa människor som kommit ända fram, dem vill jag ha kvar.
