Om jag får blunda.

Om jag får blunda,
och föreställa mig världen,
och livet,
såsom jag vill ha dem.

Jag önskar att gräset alltid vore grönt,
och att solen alltid smeker mitt ansikte,
att jag har någon att skratta och prata med,
över ett glas ljummet vin.

Jag vill sitta på kaféer i Europa,
i det undersköna Budapest
och i det vackra Moskva.
Titta på människor och låta
tankar flöda på papper.

Och jag vill bada i det varma havet,
känna hur vattnet omfamnar mig.
Beskåda de vackra och de tänkande,
förundras över stjärnorna.

En dag
vill jag spring ikapp på en äng
på Balkan
och lyssna på slaviska toner.

Läsa ungerska poeter,
hänga tvätt i Zagreb,
smekas av vackra pojkar
och äta bär till middag.

Promenera på kullersten,
observera kärleken.
Diskutera politik
och tro att kärleken vinner till slut.

En kopp te
eller svart kaffe
och en bok som är så tjock
att den aldrig tar slut.

Världen, den är vacker.
Liksom livet och kunskapen
och människorna i den.

När världen faller i bitar

Fem minuter. Fyra minuter. Så länge har jag på mig att beskriva världen just nu. Världen är vacker. Som den alltid har varit. Världen i sig är som den ska vara, det är bara vi, som lever i den, som råkar ur för öden och äventyr.
Jag är konfunderad. Förvirrad. Vet inte vad jag ska göra. Ena stunden sprutar tårarna. Några minuter senare känner jag mig välsignad för allt jag har. Och, ja. Världen är fortfarande vacker. På det där bitterljuva sättet.
Mest av allt behöver jag nog en kram. Att någon rör mig, ser mig. Just nu känner jag mig genomskinlig, som om jag inte fanns.

Svart kaffe.

Men huj då.. Nuförtiden dricker jag kaffet svart och bittert. Tänk vad livet förändras.  Förutom denna observation förundras jag över hur otroligt intressant världen är.